seriöst..

Nu är jag riktigt orolig.
Ni må kalla mig tönt, men jag älskar verkligen min katt och jag känner stort obehag för att han har är borta.
Det känns inte alls bra faktiskt.

Det kan vara svårt att förstå för en del hur mycket ett husdjur kan betyda för någon.
Det tycker jag är svårt att förstå.
Det är ju någon som man bor tillsammans med och träffar varje dag.
Jag träffar Sigge mer än jag träffar både mamma och pappa.

Han kräver inte mycket, bara mat och vatten och en ren låda, och i gengäld får jag gränslös kärlek, en lekkamrat, massor med kel, värme och någon som aldrig dömer mig.
Sigge sover med mig 99% av alla ensamma nätter som jag hatar. Han ger mig sällskap och tröst.
Han lugnar mig.

Ja, det är förmodligen ett skittråkigt inlägg att läsa.
Men det skiter jag i.
Jag måste ha något att göra så jag inte oroar ihjäl mig.