När jag blir stor..

.. ska jag bli lycklig.

v. 42

Vecka 42 går till historien som en riktig käftsmällsvecka.
Ett liv har slocknats och ett har tänts, båda väldigt viktiga för mig.
När något sånt händer börjar man tänka på sitt eget liv, man börjar tänka på hur man vill leva, vad som känns viktigt och vad man vill ha ut av allt.

Kontentan av detta blev att jag avslutade en relation. Vilket alltid känns skit.
Att göra människor ledsna är det absolut värsta jag vet.
Det finns verkligen inget värre.
Men för att må bra själv var det dessvärre det som behövdes.
Jag höll på att tappa mig själv, och det hade absolut inte med personen i fråga att göra, men på den situationen som var.

Så fick det bli, jag gav det en chans, jag ville verkligen, men ibland måste man tillåta sig själv att misslyckas. Det måste vara okej att ge upp.

Perfektion

Y
Livet är allt bra märkligt.
Under en och samma vecka släcktes ett liv,
och ett nytt tändes.
Herre jösses v. 42, du tar knäcken på mig!
Y
Välkommen hit Svante!
Du är redan ett oerhört älskat barn!
Y

(Dock lite kritik: 5 KILO?? Kunde det inte räckt med att låta morsan tampas med en normalviktare, iallafall såhär första gången?)

Y

Grattis älskade Firdisfallidudis och Micke!

Y

Min farfar

Y
Idag gick min älskade farfar bort.

Det är omöjligt och nästan löjligt att försöka beskriva en sån här dag och känslorna den för med sig.

Y

Jag har dessutom haft lite svårt för när man pratar om såhär seriösa saker på bloggar och dylikt, men jag kan faktiskt inte låta bli.

Y

Min farfar var en underbar människa.

Han var min idol.

Han blev 92 år och 10 månader, var med om så otroligt mycket.

Y

Han var prisbelönad fårbonde.

Han hade ett milt, tryggt och lugnt sätt och luktade alltid lite hö.

Han hade en grön overall och bjöd på äckliga karameller.

Han var snäll bortom all sans.

Y

Min farfar hade världens blåaste ögon som glittrade som på ett barn.

Han var busig och fnissade med axlarna uppdragna mot öronen.

Y

Han var full med den visdom som bara tid ger.

Han var patriarken och familjens fogmassa.

Y

Min farfar hade egna uttryck för sig och bara tummen kvar på vänsterhanden.

Min farfar slutade aldrig ge kärlek till min farmor.

Y

Han gav mig bara ljusa och vackra minnen,

och för detta älskar jag honom.

Y

Sov gott älskade, älskade farfar
YYYYYYYYYYYYYY

Dagen som försvann

Dagen har glidit mig ur händerna.

Det har liksom varit en sån där dag som man lika gärna kunde varit utan.

Men lika gärna haft.

Och det hade jag.

Jag är glad att dagen är över iallafall.

Tack och hej dagjävel.