...jag vill aldrig bliva stur?
Jag vet inte det jag..
Ända sen man var liten har man ju velat bli stor, lekt mamma, pappa, barn.
Lekt kontor och bank.
När jag och min kusin var små trodde vi att vi skulle jobba på kontor när vi var 15.
Så blev det inte.
Såklart.
Jag har märkt hos både mina vänner och mig själv att begreppet "vuxen" hela tiden skjuts framåt.
Vet inte var åldersgränsen ligger på nu, 45?
Är det inte egentligen nu man har nått den behagliga delen av "vuxen"?
Man är vuxen nog att ta hand om sig själv, men för den sakens skull inte nära döden. (ta i trä)
För min egen del har jag alltid trott att min bästa ålder kommer att vara 33.
Då tror jag att jag kommer ha det mesta ordnat för mig.
Förhoppningsvis är jag klar med barnafödandet, har ett hus och en kärleksfull karl.
Men sen då?
Det är "sen" jag är rädd för, inte "vuxen".
Vad händer när man har varit vuxen ett tag?
Tristess och sen döden.
Jag tror att "vuxen" kommer att vara min bästa tid i livet.
Och jag antar att det börjar nu på söndag.
25 = vuxen.
POFF som min vän Akiz säger.
Det skulle ändå vara skönt att ha en ålder som bestämde att man var vuxen.
Att man liksom vaknade på söndag och så var det färdigt.
Då skulle man veta vad som gällde.
Nog med mognadsprocesser å mumbojambo.
Kl. 9.45 på söndag är jag vuxen.
Bra.
Då har vi fastställt det.
Känns skönt.
Eller...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
17 år var det....trodde jag skulle gå runt i pennkjol och potfölj hela dagarna....säger ju ganska mycket om hur gammal man tyckte att 17år var då.....å vid 25 år slulle jag ha barn....japp....gick ju bra det här....och hur länge kan man hålla på att räkna vuxenpoäng då?blir det inte ganska patetiskt ju äldre man blir?
men va skönt att du med blivit vuxen....då slipper man höra ditt tjat om hur vuxen jag låter då....hihihi.......kram
Hoppsan! Jag ber ödmjukast om ursäkt för att jag missade dig på listan :-)
Skicka en kommentar