Känner igen alla känslorna.
Har varit här förut.
Bekant, patetiskt, molande magkänsla och alldeles, alldeles underbart!
Till tonerna av Cranberries konstaterar jag att:
Hösten är här igen.
En bekant svacka som gör mig trygg.
Den här situationen kan jag.
I melankolin vet jag vem jag är.
Vet inte om jag trivs i den dock.
Men den känns som hemma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar