tisdag 4 november 2008

Bloggandets vara eller icke vara

Många undrar vad poängen med bloggandet är.
Det är en egotripp såklart.
Alla andra påståenden är i min mening bullshit.
Flera av mina vänner säger att det är skönt att skriva av sig, men hade jag känt så hade jag nog inte lagt ut det för allmänheten att beskåda.
Jag hade valt word.
Jag tycker dock inte att man ska behöva försvara sitt bloggande,
men jag har nu ändå valt att skriva vad jag tycker.

Jag har ungefär blygsamma 1000 besökare i månaden. Har ingen aning om hur många av dem som är såkallade unika besökare, men det känns som att det spelar mindre roll.
1000 människor bryr sig om vad jag skriver om mitt liv.
På ett eller annat sätt.
En del kanske läser för att de stör sig på mig, men det spelar inte heller någon roll, de gör sig ändå besväret att läsa, vilket betyder att man lämnat någon form av intryck.

Det är den förskönade varianten som skrivs, för let's face it, väldigt få av oss skriver den osminkade sanningen.
Vi väljer ut gobitarna, kryddar lite, visar de snyggaste bilderna av oss själva osv.

Jag har aldrig förstått mig på människor som inte bryr sig om att läsa sina vänner och bekantas bloggar. Det är ju en dagbok man är tillåten att läsa! Jag har så svårt att tro att det finns människor som som skulle låta bli att få en helt legitim inblicki en annans tankar. Det är en imponerande självdiciplin. Eller brist på intresse av sina bekanta.

Vet inte om det är dom som är självgoda eller om det är bloggarna som är det.

Jag vet inte vilka dessa 1000 personer är, jag vet kanske 10-12 som jag är säker på följer min blogg, resten är ett mysterium. Men det kittlar mig att veta att folk är nyfikna på mig.
Hatten av för dom som inte känner något bekräftelsebehov, good for you, men jag tycker att det är lite småtrevligt att se besökarantalet att växa.

Jag har inga högtravande idéer om att min blogg ska bli större, skulle ändå inte palla att skriva något fyndigt och tänkvärt varje dag. Jag är fullt nöjd med min lilla tappra skara, vilka ni nu är.

Bloggandet är för mig ett lite småtrevligt sätt att "put myself out there". Visa min existens om man så vill. Det må vara sorgligt och patetiskt, men det skadar ingen.

Så, there you have it, mitt svar på varför jag bloggar.

and out.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag läser din blogg varje dag och kommer göra det så länge du skriver. puss Pia

Wicke sa...

Se där, se där! :) Vad söt du är, misstänkte nästan att du var en av den tappra skaran, men visste inte att du var inne varje dag! Vad glad jag blir! PUSS