Alla som är patetiska små stycken räcker upp en hand!

Idag har jag en sån där söndag när jag känner mig ensammast i hela världen.
Det är naturligtvis inte så och jag vet att känslan går över imorgon eller om ett par dagar.

Men just idag känner jag mig ynklig, och det är okej.

Så när telefonen ringde så hoppade mitt hjärta över ett par slag och livet började komma tillbaka i mina kalla, döda lemmar.
Det var från någon undersökning som ville kartlägga det svenska fokets vanor.
Trots att tjejen som ringde pratade väldigt fort så hann jag tänka "Å, hon är verkligen intresserad av mina vanor! Det är lite som att bli intervjuad för radio!". Jag hann för min inre bild se hur hon såg ut, hur hon fascinerat lyssnade på mina svar om tvättmedel, ställde följdfrågor om mitt val av apelsinjuice och hur hon lite generat säger att jag är en sådan människa som hon skulle vilja vara.
Detta hände inte.
När jag förklarat för henne att jag bodde ensam i min lägenhet och var född 1983 så sa hon kallt:
- Jaha, ja men då får jag tacka för mig. Den kvoten är redan fylld.
Klick.
Jag kunde börjat lipa där och då.
Jag ville skrika JAG ÄR FAKTISKT EN INTRESSANT MÄNNISKA DIN SUBBA!
Hade det varit möjligt hade jag ringt tillbaka och tvingat henne att ställa sina frågor.

Hur tragisk jag är?
Ganska så.