Varför i helvette längtade man efter att bli vuxen när man var liten? Ingenting är vad det utlovades att vara. Visst, det är kalas att få gå och lägga sig när man vill, äta när man vill (typ) o.s.v., men det slutar nästan där alltså.

Det där "leva lyckliga i alla sina dagar" som man har hört talas så mycket om sen barnsben är ju en jävla utopi. Snacka om prestationsångest!

Och det där med att "kärlek löser alla problem" är också bullshit som heter duga! Ibland räcker inte all kärlek i världen!
SÅ DET SÅ!

Det är inget fel på min kärlek, det är fel på dygnet som saknar tillräckligt många timmar.

Disney glömde trycka in "och så levde de lyckliga i alla sina dagar men bara om de kämpade så de fick blodsmak i munnen, lyckades pussla ihop sina jobb/skoltider med barn (i synnerhet som ensamstående), egna som bonus, hitta utrymme för egentid så de inte förlorade sig själva och tid för varandra."

Det känns lite tungt idag bara, imorgon känns det förhoppningsvis bättre.