Betraktelser från Länssjukhuset

Jag hatar apotek.

Man vet att alla där är sjuka.
Ingen går till apoteket för att de är så nedrans friska och lyckliga, eller hur?

Därför kan man tycka att det är lite märkligt att jag kan finna ett sånt lugn på lasarettet.
Men bara på lasarettet.
Det stora.
I Kalmar.

Den lilla sketna vårdcentralen i Nybro har samma effekt på mig som apoteket.
Sitter man i väntrummet där får man oftast lyssna till Asta, 81, och Bertil, 74, hosta ikapp och svälja sitt slem som man, hur gärna man än vill, inte kan låta bli att gissa färg på.
Och då klöks jag.

Men på lasarettet, där är det något annat,
Där vet man att det liksom är på riktigt.
Här hanterar man saker som Nybro-läkarna inte klarar.
Det handlar inte om nageltrång, halsfluss eller magont.

Kanske är det just det som gör att jag blir så lugn här. Jag blir liksom ödmjuk, får perspektiv. Inte för att man på något vis stöter på döende människor i varje vrå, men man hetsar i alla fall inte upp sig för att man nyser två gånger i rad.
Människor är konvalescenter här, börjar om, startar på ny kula.

Korridorerna är spännande.
Hela lasarettet består av labyrinter.
Har jag mp3-spelaren på kan jag låtsas att jag är med i en musikvideo.
Ännu bättre blir det om solen skiner in i fönsterna när man skyndar snabbt genom gångarna.
Det ser coolt ut.

Sen är det stort också.
Och har god fika.
Det känns lite lyxigt, mitt i eländet,
En räkmacka för 75 spänn.

Jag tog en fika när jag var där sist.
Satt där själv, spanade på folk, tjuvlyssnade på samtal och dömde.
Där fanns ”cancerparet”, en dam i 45-årsåldern med nästan inget hår, sittandes i rullstol, och hennes man. Båda tagna av situationens allvar, men ändå leende. Sa inte mycket, men ändå var det så tydligt att de accepterat det rådande läget. Det fanns en ömhet dem emellan som man nästan kunde ta på. Sättet han hjälpte henne fram med rullstolen, hans ögon när de mötte hennes.
Där fanns även den övertrevliga servitrisen som jag antog smugit in i medecinförvaringsutrymmena för att hitta lite uppåt-tjack.
Det stod ett äldre par före mig i kön, och jag har då aldrig sett maken till omständligare människor! Ändå var servitrisen jätteglad, log och skrattade som att hon bara tyckte att det var mysigt på något sätt. När hon inte hade några kunder i kassan gick hon och piffade till grenarna på de stora plastbuskarna landstinget har för att det ska se fräscht ut, vinklade dem åt olika håll så att låtsasväxten skulle se fylligare ut.

Jag såg en ung kille skynda förbi, vidare in i sjukhusbyggnaden och kom på mig själv med att tänka ”Jaha ja, han ska säkert hälsa på den stackars femtonåriga tjejen han har gjort gravid för några veckor sen under en hembränt-fylla och som nu ligger och gör sin första, och förhoppningsvis sista, abort! Hm!”
Och då slog det mig;
Vad tänker de om mig? Om jag nu kan sitta här och döma, gissa och ha fördomar, varför skulle inte de?
Genast började jag tänka på vad jag hade på mig.
Blå jeans, vitt linne och brun kofta.
Det är okej, det är neutralt. Inget som skriker ”utsvävningar och oansvarigt leverne”.
Jag ville nästan säga högt, alternativt skriva en lapp och ha på bröstet; Jag är här för att kolla upp varför det knäpper i min käke, inget annat, inget allvarligt!
Men det kunde jag såklart inte.

Det finns så mycket jag tycker om här.
Allt ifrån broschyrerna till de smygrökande sköterskorna.
Det beiga färgvalet som är genomgående i hela bygget är så typiskt och så klockrent.
Inga överraskningar där, och det ska det heller inte vara.

Kalmar länssjukhus är perfekt.
Större än Nybro, men mindre än Linköping.
För mycket misär på ett sjukhus som Linköping.

Här är folk lagom sjuka.
Artigt sjuka.
Personalen är lagom trevliga.
Lagom stressade.

Lagom är perfekt.

Victoria Ericsson 12/5 2010