Älskade Lasse!

Igår hände något stort.
Jag var på Winnerbäckspelning.
Magi.
Det var underbart.

Ibland är man med om såna där stunder som man känner är fantastiska men samtidigt väldigt frustrerande. Låt mig utveckla;
När man mår dåligt brukar man få höra "du är inte ensam, det finns fler som känner som du". Jag har aldrig förstått det där. Hur skulle det vara en tröst?
Jag mår inte mindre dåligt bara för att Emma, 26 år, i Lenhovda också mår dåligt.

Och det är lite det jag vill komma till, en del känslor vill man inte dela med andra. Jag vill inte tro att alla de som stod i publiken igår kände samma sak som jag. De ska ge fan i mina känslor och min relation till Winnerbäcks musik. Det är mitt. MITT.

Det har varit likadant de gångerna jag har sett Jonas Gardell.
Och ännu jobbigare är frustrationen över att inte kunna få fram till artisten hur stor betydelse den har haft för en. Som mest kan jag bara bli ett ansikte i mängden för dem, medan jag har delat stunder då jag varit som skörast, i min ensamhet, gråtit till deras ord och funnit tröst.
Därför är det lite blandat att gå på en spelning (eller träffa sin favortitförfattare) och lyssna på någon som berör en så.

Men va fan, jag köpte ett linne!

:P

Barometern recensserar spelningen här