Jag säger då det

Igår var det en ganska trevlig dag,
till att börja med.

Arbetsdagen gick fort,
jag åkte hem å bakade muffins å lite senare så kom min platschef och min arbetsledare på fika. De räckte över en jättefin blomma och en skål med godis å jobbets vägnar som en försenad (ganska mkt:)) födelsedagspresent.
Det var en mkt trevlig kväll och det stannade till halv nio-tiden.

Sen, ungefär en halvtimme efter att de hade åkt, började det kännas konstigt i halsen och bli lite svårt att andas, efter ett tag började det även klia på kroppen.
Då jag haft en allergisk reaktion innan så kände jag igen symptomen så jag ringde till sjukvårdsupplysningen.
Hon sa att jag skulle åka in till akuten i kalmar, så det var bara att ringa å väcka pappsen.
Hon erbjöd mig sån där sjuktaxi, men det skulle kosta 160spänn tur å retur.
T o m i mina svaga ögonblick är jag oerhört ekonomisk, och fastslog ganska snabbt att det var åt helvette för dyrt.
Jag ringde även och förvarnade Michaela om en tripp in till kalmar ifall pappa inte var hemma.
Nu behövdes det ju inte det, så jag ringde och oroade henne i onödan..
Skönt att man har så fina vänner som ställer upp när det krisar iallafall! :)

På akuten satt det en massa toksjuka människor som både lät konstigt och var märkliga.
Märklig var även läkaren jag fick träffa som var tysk och med största sannolikhet homosexuell.
Han pratade någon konstig form av tysk/svenskt bebisspråk med alla.
Inte ens sköterskorna verkade förstå vad han sa, så egentligen så vet jag inte vilka preparat jag fick i mig eftersom kommunikationen dem emellan var minst sagt chansartad.

Klockan två kom jag hem, allmänt nerknarkad och sliten.
Och lite härligt pluffsig ska tilläggas.

Det var gårdagen det,
undrar vad morgondagen har för något spännande i beredskap?