Livet har en förmåga att ständigt överraska.
Oftast känns det surt utav helvette,
iallafall om man som jag inte är särskilt förtjust i förändringar.
Men så ibland, när man fått sig en riktig kalldusch, så inser man att: visst -
det kanske inte blev som jag tänkte mig, men det är okej. Det kanske rent av blir riktigt bra.
Det finns en del saker som man kanske inte hade insett eller lärt sig om sig själv eller andra om man inte mått så jävla piss att smärtan gjorde så ont att man till slut inte kände något alls.
Det finns människor som älskar.
Det finns människor som älskar när de inte måste.
Det finns faktiskt sådana fantastiska människor.
När man mått så dåligt och sakta sakta börjar komma tillbaka förstår man att klyshor faktiskt har en botten som är tänkvärd och sann.
Imorgon är en annan dag tex.
När allt känns överjävligt måste man minnas att man inte kommer må så för alltid, även om det känns så.
Jag låter inte alls lika övertygande och vis som Frida..
Kanske skulle jag be henne skriva ett gästinlägg?
Alla borde ha en Frida.
Har ingen aning om varför detta inlägget skrivs, antar att jag bara vill dela med mig.
Som Lars Vinterdäck säger: Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
gumman.... kraaaaaaaaaaaaaam till dig!
Så du menar att "efter regn kommer solsken" för jag tror fan inte på det just nu!!!
Fia: Jag vet att du inte tror på det just nu, men det är just därför jag skrev inlägget. jag ville spy på/skära halsen av/strypa/döda deras familjer/pungsparka/smärtsamt förgöra alla som sa sånt. Om någon hade sagt nått mer käckt och hurtigt hade jag exploderat. Antar att knepet för mig var att någon sa det till mig som jag litar på av hela mitt väsen, någon som jag vet bara vill mig väl, någon som känt mig sedan jag var liten och vet allt om mig och inte har några baktankar med sin omtanke. Jag levde timme för timme, senare dag för dag, vecka för vecka osv. Men inga glada tillrop i världen hjälper när man är på botten, det är bara att plåga sig igenom skiten och härda ut. plötsligt inser man att "fan, jag lever ju fortfarande!"
härligt gumman, känns som du är på rätt spår, och precis som du säger när man är där är det bara att plåga sig igenom, inget nån säger DÅ hjälper men sen när man är förbi då kommer man på det.. att det nog inte var så fel lr dumt som nån sa. puss
Skicka en kommentar