It was a surpriseparty, whitout the party

Ibland förundras jag nästan över min egen naivitet.
Jag som själv tycker att jag är så där förtjusande cynisk och sällan säger ett ord utan en sarkastisk underton.
Ändå överraskas jag konstant över hur jag kan vara så blåögd.
Hur jag så otroligt lätt sväljer allt som sägs till mig.
Jag måste ha tappat all min människokännedom någonstans, fan, jag trodde jag var bra på sånt!

Blir så irriterad på mig själv att jag så stolt förespråkat människans goda vilja och sånt shit.
Ja, det kanske finns en god vilja.
En god tanke.
Och det är ju tanken som räknas.
Bullshit.
"Jag tänkte sluta röka" sa den cancersjuka patienten på sin dödsbädd.
Hur många chanser ska man ge innan loppet är kört?
Hur många gånger ska man bli besviken innan man betraktas som en komplett idiot?
När vet man om ens goda vilja blir utnyttjad istället för uppskattad?

Det har hänt en sak, en sak som har satt mig i en otroligt jävla skitjobbig sits. Och dessvärre har jag suttit här förut.
Den här sitsen ger en sjuhelvettes träsmak i röven.
En sits som kan avgöra väldigt mycket för min, men framför allt andras framtid.
Jag bad aldrig om att få hamna här, ändå ligger avgörandet hos mig.

Fan vuxna människor borde kunna ta eget ansvar och inte belasta små oskyldiga 25½-åringar!

Rövhål.