söndag 8 november 2009

Nu när det blåser på månen

Ibland får jag liksom som små flashbacks av alldeles för bekanta känslor.
Det känns som att när man är på gång som mest och tror sig ha funnit en väg
som är sund och riktig, då snavar man, faller, och aldrig känns fallet så högt och hårt som då.
Aldrig dömer man sig själv så hårt, klandrar sig själv så brutalt som när man varit på väg.
Bakslag gör ont som fan när man varit pepp.

Ibland undrar jag vilken som är den riktiga känslan,
den av att man är på gång,
eller den bekanta molande ångesten av att inget är som det ska.

1 kommentar:

erica sa...

Ja visst var den,få be att han köper en sån till dig med,hihi....

Livet är nog kombon av dom båda,men att lära sig att ha ett stort överhäng åt det positiva.Om den där vågen bara kunde vara still när man inte rör den!Pepp pepp till dig!puss puss