onsdag 3 februari 2010

Uppföljning ang. äktenskap


Alltså, så här är det,
jag har haft vissa föreställningar om hur mitt liv borde se ut när jag fyller 27.
Enligt dessa borde det inte se ut såhär, faktum är att det fan inte ens är likt.

Vid det här laget trodde jag faktiskt att jag skulle ha barn. Åtminstone vara förlovad. Åtminstone ha en sambo. Åtminstone ha ett förhållande. Åtminstone ha sex on a regular basis.

Sen dessa arbeten om äktenskap som jag skriver i skolan dessutom... De får en ju att grubbla över skiten ännu mer.

Jag har kommit fram till att jag ser äktenskapet som en överenskommelse, mer än en kärlekshandling. Dock är detta föga tröstande, då jag inte ens tycks komma överens med en kille ens om att träffas regelbundet, så hur skulle jag kunna övertyga någon om att träffa mig för resten av livet?

Jag låter ju fruktansvärt desperat, det inser jag, men jag skulle ändå vilja hävda att så icke är fallet. Jag är lite deppig bara. Deppig med en smula framtids/nutidsångest.
Kanske rentav en ålderskris-light.

Det är nog kanske dags att ställa om huvudet helt, sluta jämföra sig med alla som verkar vara så satans lyckliga och tillfreds, sluta se till vad som fattas och försöka vara lite nöjd med att man faktiskt bara har ansvar för sig själv än så länge, och det är ju faktiskt ganska skönt.

Dock känns det som att jag blir mer och mer singel för varje dag som går, och tron på kärlek blir allt svagare och svagare.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kunde inte sagt det bättre själv!
KRAM / Saris

erica sa...

jag skulle ju ha portfölj och kostym när jag var 17 år,första barnet när jag var 25 år,och alla barn klara när jag fyllt 30 år.
Japp....

det blir inte alltid som man tänkt sig,men kan bli bra ändå. :o)