Jag tror mig ha nått min bristningsgräns.
Ingen kan säga att jag inte har varit tålmodig och gett det yttersta av mig själv.
Men genom dina handlingar (eller ska jag säga bristen därav?) har du tydligt visat hur lite mitt mående betyder för dig.
I dina ögon blir jag därför värdelös, för ingen behandlar någon såhär om de anser att den personen har något värde i deras liv.
Och jag är inte värdelös.
Och det är synd som fan att du inte inser det.
Det kunde ha blivit så jävla bra,
men det blev det tydligen inte,
för du gav det inte den chansen det förtjänade.
Men,
jag vill faktiskt ha mer än det här.
Det förtjänar vi båda, det förtjänar vi alla.
Nu ska jag bara övertyga hjärtat om detsamma,
sen är jag på väg igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar