Ingenting

"1977 skickades rymdskeppet Voyager iväg från jorden för att aldrig återvända. Den glänsande metallen flyger bortåt genom det kalla tyngdlösa universum.
Med sig för den budskapet om människan, en människa med handen utsträckt till vänskap. I farkosten finns meddelanden på jordens alla språk, musikstycken av Chopin och Beethoven, fysikens lagar och religionens tecken inristade på stentavlor.
Miljoner år av mänsklig historia och erfarenhet reducerade till några stenplattor i ett skepp drivet av kärnkraft.
Långt efter det att vi är borta kommer skeppet att fortsätta sin ensamma färd, och kanske kommer någon någongång att finna skeppet med stentavlorna. Kanske kommer någon någongång att veta att det en gång fanns en planet som hette Jorden, där bodde det en varelse som kallades människor och som var ena jävlar på att hugga i sten."

- Präriehundarna av Jonas Gardell

Ibland, när man är lite deppig, är det skönt att läsa sånt här.

Få perspektiv.

Det är i alla fall vad det ger mig.

"Vad gör det om hundra år när allting kommer kring, trallala trallala" sjöng Snövit och de sju dvärgarna.

Ack vilken tröstande och skrämmande tanke!

Mycket spelar så jävla liten roll, även om det känns så stort.