And the battle goes on...

Ibland vill man bara skrika tills rösten tar slut.

Hon sa:

"Det är som vi alla står och hejar på er vid mållinjen och bara väntar på att ni ska komma fram!"

Du kunde inte ha mer rätt, min kära vän.
Och låt mig lägga till;
Det är det längsta och tröttsammaste loppet jag har varit med om.

Fan också.

Jag känner mig lite trasig.

Åh bönan, vad hade jag gjort utan dig?

Det finns inget annat.

Minns ni inlägget Julen står för dörren från förra året där jag dyrt och heligt lovade att inte hamna efter i skolan denna terminen.

Det gick sådär.

Men det är ju som bekant tanken som räknas.

Så förlåt till er som har ringt de senaste dagarna och inte fått något svar,

jag har stängt in mig.

Jag är fast besluten att prestera det bästa jag kan på den oerhört korta tiden som är kvar,

och då är det denna metoden som gäller.

Hoppas ni förstår.

Nu, tillbaka till böckerna :/

Tjyss!

Betraktelser från Länssjukhuset

Jag hatar apotek.

Man vet att alla där är sjuka.
Ingen går till apoteket för att de är så nedrans friska och lyckliga, eller hur?

Därför kan man tycka att det är lite märkligt att jag kan finna ett sånt lugn på lasarettet.
Men bara på lasarettet.
Det stora.
I Kalmar.

Den lilla sketna vårdcentralen i Nybro har samma effekt på mig som apoteket.
Sitter man i väntrummet där får man oftast lyssna till Asta, 81, och Bertil, 74, hosta ikapp och svälja sitt slem som man, hur gärna man än vill, inte kan låta bli att gissa färg på.
Och då klöks jag.

Men på lasarettet, där är det något annat,
Där vet man att det liksom är på riktigt.
Här hanterar man saker som Nybro-läkarna inte klarar.
Det handlar inte om nageltrång, halsfluss eller magont.

Kanske är det just det som gör att jag blir så lugn här. Jag blir liksom ödmjuk, får perspektiv. Inte för att man på något vis stöter på döende människor i varje vrå, men man hetsar i alla fall inte upp sig för att man nyser två gånger i rad.
Människor är konvalescenter här, börjar om, startar på ny kula.

Korridorerna är spännande.
Hela lasarettet består av labyrinter.
Har jag mp3-spelaren på kan jag låtsas att jag är med i en musikvideo.
Ännu bättre blir det om solen skiner in i fönsterna när man skyndar snabbt genom gångarna.
Det ser coolt ut.

Sen är det stort också.
Och har god fika.
Det känns lite lyxigt, mitt i eländet,
En räkmacka för 75 spänn.

Jag tog en fika när jag var där sist.
Satt där själv, spanade på folk, tjuvlyssnade på samtal och dömde.
Där fanns ”cancerparet”, en dam i 45-årsåldern med nästan inget hår, sittandes i rullstol, och hennes man. Båda tagna av situationens allvar, men ändå leende. Sa inte mycket, men ändå var det så tydligt att de accepterat det rådande läget. Det fanns en ömhet dem emellan som man nästan kunde ta på. Sättet han hjälpte henne fram med rullstolen, hans ögon när de mötte hennes.
Där fanns även den övertrevliga servitrisen som jag antog smugit in i medecinförvaringsutrymmena för att hitta lite uppåt-tjack.
Det stod ett äldre par före mig i kön, och jag har då aldrig sett maken till omständligare människor! Ändå var servitrisen jätteglad, log och skrattade som att hon bara tyckte att det var mysigt på något sätt. När hon inte hade några kunder i kassan gick hon och piffade till grenarna på de stora plastbuskarna landstinget har för att det ska se fräscht ut, vinklade dem åt olika håll så att låtsasväxten skulle se fylligare ut.

Jag såg en ung kille skynda förbi, vidare in i sjukhusbyggnaden och kom på mig själv med att tänka ”Jaha ja, han ska säkert hälsa på den stackars femtonåriga tjejen han har gjort gravid för några veckor sen under en hembränt-fylla och som nu ligger och gör sin första, och förhoppningsvis sista, abort! Hm!”
Och då slog det mig;
Vad tänker de om mig? Om jag nu kan sitta här och döma, gissa och ha fördomar, varför skulle inte de?
Genast började jag tänka på vad jag hade på mig.
Blå jeans, vitt linne och brun kofta.
Det är okej, det är neutralt. Inget som skriker ”utsvävningar och oansvarigt leverne”.
Jag ville nästan säga högt, alternativt skriva en lapp och ha på bröstet; Jag är här för att kolla upp varför det knäpper i min käke, inget annat, inget allvarligt!
Men det kunde jag såklart inte.

Det finns så mycket jag tycker om här.
Allt ifrån broschyrerna till de smygrökande sköterskorna.
Det beiga färgvalet som är genomgående i hela bygget är så typiskt och så klockrent.
Inga överraskningar där, och det ska det heller inte vara.

Kalmar länssjukhus är perfekt.
Större än Nybro, men mindre än Linköping.
För mycket misär på ett sjukhus som Linköping.

Här är folk lagom sjuka.
Artigt sjuka.
Personalen är lagom trevliga.
Lagom stressade.

Lagom är perfekt.

Victoria Ericsson 12/5 2010

I'm in!!

Idag fick jag antagningsbeskedet från skrivarlinjen jag sökt,
OCH JAG KOM IN!

Det känns superkul, nervöst och jättespännande!
Dessutom är sommarjobbet kirrat,
så fan
livet ser riktigt bra ut just nu!!

Dagen till ära tänkte jag också publicera en av texterna som var med som arbetsprov till utbildningen.
Den är inget märkvärdig på något sätt, men lite småtrevlig.

Håll till godo :)

Idag handlar allt om Jonas Gardell

Doh!

Uuups... I did it again.

Mitt förstånd och mitt hjärta kan verkligen inte kommunicera med varandra.

You really got a hold on me

Fuck.

Gråtfest 2010

Ja, jag har pratat om den förut.

Ja, jag har sett den förut.

Men förstår ni hur sinnessjukt bra den är?

Den är så vacker och tragisk att det gör ont ända in i hjärtroten.

Det finns tre scener som jag gråter till varje gång,

men idag ballade jag ur helt och kunde inte sluta.

Åh du fantastiska film!

Mår lite illa.

De flesta som känner mig vet att jag är lite cynisk, ibland rentav bitter.
Man skulle väl kunna säga att jag lider av lite tillitsproblem helt enkelt.
Men jag försöker verkligen att bättra mig på den punkten,
eller ja,
där kommer min frågeställning;
är det verkligen "att bättra sig" att försöka lita mer på folk och känslor?
Det är ju att försöka bli mer naiv och sårbar.

Är sårbarhet verkligen något att sträva efter?

Fast grejen är att jag nog är ganska sårbar redan.
Jag förmår att göra mig sårbar precis i början,
sen så fort något känns i närheten av konstigt så kommer paranoian tillbaka som ett brev på posten,
och därmed skyddsmuren.

Det förekommer ett inbördeskrig i mitt huvud,
inte undra på att man mår lite illa.

Yttrandefriheten tar en paus?

SVT, Jonas Gardells "Om Jesus" & "Om Gud".

Kyrkans hysteri kring Dan Browns Da Vinci-koden tycks ha fått en svensk mellanmjölks-motsvarighet.

Att Jonas Gardell är utbildad teolog och hedersdoktor på Lunds Universitet, och faktiskt är väldigt påläst inom ämnet skrämmer tydligen en hel del.

Vad som även tycks glömmas är att det är Gardells teori, och inte på något sätt en ny bibel. Och i detta landet är det (eller ska åtminstone vara) ju faktiskt fritt att ha en egen åsikt.

Det är heller inte så att Gardell på något sätt skadar eller kränker någon med sin teori, vilket jag själv tycker är väldigt viktigt när man talar om yttandefrihet.

Jonas Gardell ser dessutom sig själv som troende, vilket nästan hånas av Holger Nilsson och Berndt Isaksson.

När de sedan börjar tala om bokbål får jag rysningar.
Börjar man bränna böcker anser jag att det demokratiska samhället är hotat på riktigt.

debattartikel från "Världen idag", var tvungen att lägga till den då jag finner den ganska skrattretande på flertalet sätt.
För det första lägger Biskop Kyrillos ord i mun på Gardell, och påstår att Gardell har utsett sig själv till någon form av profet.
"Hur kan Jonas Gardell, som menar sig ha en tro, så vårdslöst och skamligt hantera vår 2 000-åriga kristna tro? Han menar faktiskt, att alla andra har haft och har fel, och att det bara är han, Jonas Gardell, som har rätt. Men det är väl så, ”att där finns en annan gud, och Jonas Gardell är hans profet”."
För det andra vill jag veta hur Jonas Gardell "kränker kyrkans heliga fäder och mödrar, och alla kristna i nyare tid", är det genom att inte hålla med om den konventionella synen på bibeln? Vad är det för en skör tro som inte klarar av granskning och ifrågasättning?

Ja, Jonas Gardell är verkligen obekväm på många sätt.
Tack älskade Jonas för det!

Ibland pallar man bara inte

Märkligt, men mitt bloggande är verkligen helt baserat på hur jag mår.
Ett tag kände jag att jag mådde för bra för att blogga (skriver hellre och bättre när jag mår lite sisådär), sen kom en period då jag var lite depp, och då orkade jag inte.
Och nu känner jag att jag har så mycket att blogga om, så jag skjuter på det.
Men men, det är bara att börja beta av.

Typ sen, snart.

Ett avsked

Lisa Ekdahl - Nästan glad

I need to go now.

For Sale!

IKEA's fina tv-skåp "Markör" finnes!

Älskar detta skåp, men det passar inte längre in hos mig, 

och tar lite för stor plats för mitt vardagsrum.

Jag säljer nu min skatt,

för 600 kr är skåpet ditt!
Passa på för tusan! :P

Jag svär.

Nästa år kommer vara den sista jobbiga deklarationen jag gör i hela mitt liv.
Fy faan för detta gissel vartenda år!
Ett hektar för mycket gör att jag räknas som näringsidkare, och min deklaration blir vips 100 000 ggr krångligare.
ETT YNKA JÄVLA HEKTAR.
Ett hektar gör det liksom inte ekonomiskt värt att anlita en revisor, även om det hade varit så otroligt skönt.
Sitter och lipar över skiten nu.
Jag hatar det så innerligt, och jag hatar att jag inte förstår, och jag hatar att dom gör det så fruktansvärt krångligt.

NEJ, jag har inga immateriella anläggningstillgångar! JAG LOVAR. Varför kan jag inte bara få sätta dit den förbannade nollan och be done with it???

Jag vet inte vad som händer!

Det är något helt galet i görningen.
Jag vet knappt hur det gick till.
Men jag tror att det är ganska bloody awesome!

4:e maj

Jag älskar dig pappa!