:) !

Telefonsamtal

IDA: Jaså, ska vi börja träna?

JAG: Japp.

IDA: Jaha. Vad ska vi träna för något då?

JAG: Striptease-arobic för lätt utvecklingsstörda, finns det?

IDA: Ja, Wicke. Det kallas "nybörjarkurs".

02:52

Jagkanintesovajagkanintesovajagkanintesova
och jag hatar det

I Really Hope - The Cranberries

Jag tror det jag vill.

Jag har blivit en riktig sucker för "Amora Love Predictions" på facebook.

Det är naturligvis totalt bullshit, men jag kan likaväl inte sluta att kika varje dag.

"Vad kommer hända i mitt kärleksliv idag", liksom.

Urfånigt.

Men de senaste dagarna har "hon" talat till mig som om hon kände mig.

Tänk vad hjärnan kan få till det bara man vill det tillräckligt mycket!

(Förutom idag, när det stod något i stil med "Wictoria honey, your admirer will look you in the eyes tonight". Jaha, vadå liksom?)

Typ så var det.

Hade ställt klockan i ottan, t.o.m. sovit på soffan, för att inte missa hockeyn idag på morgonen.

Vaknade en halvtimme innan klockan ringde för att jag frös och för att katten skrek.

(Tror att han har hamnat i någon form av pubertet/trotsålder)

Sen sker en serie av händelser, men det går iaf ut på att min kropp med dess

sjukdomar anser att vi inte har sovit färdigt än.

Jag ser första målet som i en dimma,

sen har jag tydligen somnat.

Vaknade vid halv tolv igen.

Då var matchen slut.

Jätteslut.
Fan.

Skitit i den blå skåpet?

Det kan gå hur som helst just nu.

Åt vilket håll som helst.

Antingen kommer jag bli jätteglad,

eller inte.

Ska jag gå på magkänslan så..

Hm, ja, det är just det,

min magkänsla kan inte ens bestämma sig.

Men jag kommer ju överleva hur eller hur,

så jag vet inte varför jag grubblar så mycket över det.

Fast det handlar ju inte alltid om att överleva, utan att leva.

Och hur man vill göra det.

Jan Stenmark är fenomenal!

Imorrn är det klippt!

Imorgon ska jag äntligen klippa mig!
Det känns nästan lite nervöst, minns inte en när jag klippte mig senast.
Är rädd för att frisören kommer nita mig för att jag klipper mig så sällan.
Att säga att topparna är slitna är en klar underdrift, och säger jag "Klipp det som är slitet" kommer jag väl ut därifrån och ser ut som Demi Moore i "G.I. Jane".

Jag tror att det även får bli lite lugg denna gången.
Som på dessa två bilderna typ.
Är lite less på mittbenan nu, men den kommer med allra största
sannolikhet komma tillbaka.
Dessutom har jag på senare tid varit sugen på brunt hår med...
Men då blir det väl ett jävla liv.
Plus att jag säkert kommer ångra mig.
Men ha i åtanke att jag har haft samma blonda färg i snart 27 år!
Japp, you heard me.
Jag har aldrig färgat mitt hår. Galet.
Jag har tonat det ljusare en gång. Det är allt.
(Om man bortser från blå/röda/svarta slingor under högstadiet. Men det gills inte, det hörde liksom till den tiden.)
Hur som helst, jag är riktigt pepp på en klippning iallafall! :)

Don't let US down

just when I thought I was out, they pull me back in

Det var det där förbannade klistret igen.

Fan.

Det är väl lika bra att dra fram den vita fanan.

Jag är besegrad,

jag är förlorad.

Lika bra att erkänna.

(Ps. Mannen på bilden har inget med texten att göra. Haha)

Något som inte är bra..

.. är att kolla på ett kostymdrama om kärlek och dricka rödvin när man sitter ensam hemma en lördagkväll, som dessutom råkar vara dagen innan alla hjärtans dag.
Snacka om självplågeri!
Hur tänkte jag där??

Utgångsmarsch

Kommer man anses som helt kocko om man vill ha denna som utgångsmarsch när man gifter sig?

Mer känd som denna pianoklassiker:

Böckerna som berörde mig.

Jag skulle nog ärligt kunna säga att det är dessa fyra böcker som fått mig att tycka om att läsa.
(Och möjligtvis "Möt mig barfota" av Sara Ohlsson som jag nämnt i ett tidigare inlägg, tyvärr kunde jag inte hitta någon bild på den då det verkar som att jag är typ den enda i världen som har läst den. Börjar nästan tro att den aldrig har funnits.)
~~~~~~~~
Alla dessa böcker lästes när jag var 15-16 år gammal, när man är väldigt mottaglig och känslosam (alt. hormonstinn). Jag tyckte visserligen om att läsa långt innan, men det var dessa böcker som fick mig fast.
~~~~~~~~
Ett extra slag vill jag nog slå för Per Svenssons "du&du&du" som jag verkligen älskade. Jag har även läst den nu, i sk. "vuxen ålder", och tycker fortfarande att den är helt fantastisk.
Jag blir alldeles varm, ljuvligt melankolisk och nostalgisk. Det är som att återuppleva allt man kände på högstadiet, en tid som var väldigt lycklig för mig på många sätt.
Ni vet, när ångesten var något halvt trevligt och nästan nödvändig, för man ville bli lite lagom missförstådd.
~~~~~~~~
Ibland kan jag få såna tacksamhets-känslor gentemot dessa två herrar som introducerade mig för hur underbart det kan vara att försvinna in i en fiktiv värld, att gå vilse i en tillvaro som man gör verklig på något sätt.
~~~~~~~~
Tack snälla Jonta och Pelle!
~~~~~~~

Jag SAKNAR!

Jag saknar dessa två underbara människor så det nästan gör ont i kroppen!!

Fy fan vad jag hatar att vara utan pengar! :(

Vill hälsa på nuuuuu!!!

Puss på er iaf!

(Ps. Bilden är tagen från Svantes blogg)

Silly

*klappar takten och dansar runt böjd med en låtsas-prilla inne*

http://open.spotify.com/track/6mM8IFbi8V5A60tmZ7gP6E

And the world turnes..

Helt plötsligt börjar man le lite smått igen.. :)
Tänk vad lite det är som behövs,
och vad mycket det lilla behövs!

Loss!

En del människor tycks fastna på en som klister.
Man försöker glömma dem,
acceptera och gå vidare.
Men lik förbannat sitter de kvar där,
som klister.

Det enda som tycks hjälpa är tid,
men om det känns som att man har lite för lite tid då?
Finns det ingen easy-fix?
Eller är det helt enkelt så att jag inte vill glömma, acceptera och gå vidare?
Det kanske är så att det tar dubbelt så lång tid just för att jag inte fullt ut har accepterat? Jag kanske envist hänger kvar vid något som är över, utan att ens veta om det? Jag kanske bara tror att jag vill glömma?

Men om något känns rätt, ska man verkligen acceptera och lämna då?

Taggad till tusen!

Idag ska vi krossa tingsryd!
Vad ska du göra?

Msn-samtal, oss singlar emellan

Charly säger:"Du är en vacker, stark, mysig, generös och underbar kvinna och du ska ha en kille som uppskattar DIG och ingen jävla nolla!
Såna killar är värda att vänta på...
(annars är vi körda båda två)"

Sms till Ida 21:48

"Helvette. Insåg just en sak.
Du vet hur du säger att det är bra att jag inte är desperat och bara nöjer mig med någon?
Det är inte sant.
Jag har ju inte ens någon att nöja mig med.
Jag har inte ens något att hämta bland bottenskrapet.
Inte just för att det är något fel på mig,
men för att till och med bottenskrapet har hittat några som älskar dom.
Haha ja jävlar..."

Svar:
"Men finaste Wicke då... Vi får skjuts till skolan imorrn iallafall! :) Puss"

Uppföljning ang. äktenskap

Alltså, så här är det,
jag har haft vissa föreställningar om hur mitt liv borde se ut när jag fyller 27.
Enligt dessa borde det inte se ut såhär, faktum är att det fan inte ens är likt.

Vid det här laget trodde jag faktiskt att jag skulle ha barn. Åtminstone vara förlovad. Åtminstone ha en sambo. Åtminstone ha ett förhållande. Åtminstone ha sex on a regular basis.

Sen dessa arbeten om äktenskap som jag skriver i skolan dessutom... De får en ju att grubbla över skiten ännu mer.

Jag har kommit fram till att jag ser äktenskapet som en överenskommelse, mer än en kärlekshandling. Dock är detta föga tröstande, då jag inte ens tycks komma överens med en kille ens om att träffas regelbundet, så hur skulle jag kunna övertyga någon om att träffa mig för resten av livet?

Jag låter ju fruktansvärt desperat, det inser jag, men jag skulle ändå vilja hävda att så icke är fallet. Jag är lite deppig bara. Deppig med en smula framtids/nutidsångest.
Kanske rentav en ålderskris-light.

Det är nog kanske dags att ställa om huvudet helt, sluta jämföra sig med alla som verkar vara så satans lyckliga och tillfreds, sluta se till vad som fattas och försöka vara lite nöjd med att man faktiskt bara har ansvar för sig själv än så länge, och det är ju faktiskt ganska skönt.

Dock känns det som att jag blir mer och mer singel för varje dag som går, och tron på kärlek blir allt svagare och svagare.

Let's go!

Nu är det råplugg som gäller!
Heja mig!

Idag känns det såhär.

http://open.spotify.com/track/2GYnEoLEyfqOqbU9eemmix